Beräknad långd

1 h 30 min.

Arrangör

Suomalaisen barokkiorkesterin kannatusyhdistys ry

Weber–Crusell–Mozart Tommi Hyytinen, valthorn Finländska barockorkestern Janne Nisonen, dirigent När valthornisten Tommi Hyytinen bad sin fru Johanna Erä

Weber–Crusell–Mozart

Tommi Hyytinen, valthorn
Finländska barockorkestern
Janne Nisonen, dirigent

När valthornisten Tommi Hyytinen bad sin fru Johanna Eränkö Hyytinen, som är kompositör och musikvetare, om hjälp med att hitta information om Bernhard Crusells valthornskonsert kunde han knappast ana vad frågan till slut skulle leda till. Ny och intressant information dök snabbt upp, och samtidigt märkte Eränkö Hyytinen att hennes tidigare idé till doktorsavhandling fick ge vika för Crusellforskningen. En del av den ännu opublicerade forskningen har varit att rekonstruera valthornkonserten till en form i vilken den hörts senast för ungefär 200 år sedan.

Av det ursprungliga materialet till Bernhard Crusells (1775–1838) valthornskonsert har endast solopartiet bevarats, och av den tredje satsen Rondo endast delar av det. Verkets satser Allegro och Romance cantabile har bevarats även i Franz Preumayrs (1782–1853) arrangemang för valthorn och blåsare. Preymayr var en av Crusells goda vänner, hans kollega i hovkapellet i Stockholm och även hans svärson.

Crusells konsert för valthorn och orkester F-dur fick sitt uruppförande i april 1810 i Stockholm med Johann Michael Hirschfeld (1776–1841) som solist. Under därpå följande år uppträdde han som konsertens solist flera gånger. I de senaste undersökningarna har man förutom Hirschfeld hittat även andra samtida som framfört verket, däribland Gottfried Schunke (1777–1861) som framförde konserten i Stuttgart år 1823 som det lokala hovkapellets solist.

Wolfgang Amadeus Mozarts symfoni nr 41 C-dur är allmänt känd som Jupitersymfonin. Verket ses som höjdpunkten på tonsättarens symfoniska uttryck och det är den längsta av Mozarts symfonier. Under sommaren 1788 komponerade tonsättaren tre symfonier och av dem var C-dursymfonin den sista.

Den samtida förläggaren som har hittat på undertiteln har troligen associerat verket med den högsta av de romerska gudarna, Jupiter Lucetius dvs. ljusbringaren. I de fugaliknande och matematiskt exakt uppbyggda texturerna i symfonins final kan man även höra ekon av Pythagoras musica universalis. De jublande festliga tongångarna lyfter lyssnaren mot sfärernas harmoni. I ”Jupiter” kan vi höra klarheten och ljuset, och de skenbart enkla motiven växer till en musik som är genomsyrad av stor glädje och skönhet.

I C-dur går även Carl Maria von Webers andra symfoni, som inleder konserten. Weber skrev sina enda symfonier när han ungefär 20 år gammal och de kom båda till under år 1807.